sunnuntai 23. maaliskuuta 2014

ATT BANTA - HUMBUG?


”I år skall jag gå ner i vikt” är det vanligaste nyårslöfte som avges.  Det är sannolikt också det löfte som oftast  bryts.  Att äta hör  till  våra  mest grundläggande, primitiva och livsviktiga drifter. Att äta är också en socialt välreglerad handling: bordsskick, släktmiddagar, damluncher, banketter. Veckotidningarna  är  i allt  större omfattning  fyllda  av material som på ena uppslaget levererar veckans nya bantningstips, på det andra lämnar läckra högkalorirecept  på månadens  tårta eller  nya pastarätt.  Drömmen om att ha kontroll är den moderna kvinnans hetaste önskan.  Att samtidigt äta och ändå vara smal är hopplöst

Uttrycket  ”banta”  kommer  från en engelsman William Banting (1797 -1878), 
som blev känd över stora delar av Europa och Amerika som författaren av de första moderna bantningsråden.  William Banting påstår i sin bok  “Letter on corpulence, addressed  to the public”, att hans  fetma  inte berodde på vare sig brist på kroppslig aktivitet eller överdrivet  ätande. Vidare påstår  han,  att om man väl väljer en diet av lämplig  kvalitet så  behöver  man  inte  tänka på hur mycket  man äter. Banting  skriver: ”Jag  kan nu med visshet säga, att dietens  kvantitet tryggt  kan överlåtas  åt den naturliga aptiten och att man endast behöver inrikta   sig  på kvaliteten  för  att lindra och bota korpulens”.  Om man bara stirrar sig  blind  på kalorier  är det lätt hänt  att man äter  fel saker och ständigt  går  omkring  med hungerkänslor  och då är det också svårare att lyckas

Banting  var inte, som man kanske skulle kunna tro, läkare eller näringsfysiolog. Banting var finsnickare och begravningsentreprenör och hans kunder tillhörde de rika – bland annat gjorde han Hertigen av Wellingtons begravningskista. Banting var en respekterad affärsman i London som bland annat hade privilegiet att omhänderha begravningen av kungligheter och andra kända personer. Han hade bland annat titeln “ Undertaker of the prince of Wales”.  Han var 165 cm lång och vägde 90 kilo. Han var så orörlig att han inte ens kunde knyta skorna själv. Till sist var han så tung att han knappt kunde ta sig ner för trapporna i sitt hus. Han fick treva sig baklänges nedför trappor på grund av ledvärk och ”pustade och svettades enormt”. Dessutom hade han ett besvärande navelbråck och hans syn och hörsel hade börjat försämras.  Vid 66 års ålder insåg han att något måste göras och gav sig ut på långpromenader och rodd och badade regelbundet bastu. Men i stället för att gå ned i vikt ökade aktiviteterna bara hans aptit och därmed hans kroppshydda.

Hur kom han slutligen till klarhet om den behandling av övervikt som fått världsrykte? Jo, det berodde faktiskt på en tilltagande hörselnedsättning.  Efter en tid kom han i kontakt med öronläkaren William Harvey.  Detta möte blev en vändpunkt i Bantings liv, vilket han ingående beskriver i sin bok, som första gången publicerades 1863. Banting ordinerades en diet som var fattig  på kolhydrater och fett men rik på protein och han magrade hela 20 kilo på ett år. Midjemåttet minskade med 12 tum.
Doktor Harvey var en läkare med empati och helhetssyn, men hur  fick han ihop övervikt  med hörselnedsättning? Han menade att fettinlagring  tryckmässigt påverkade hörselorganet. Det är givetvis i dag en udda förklaring, men kanske utgjorde beskedet ett extra incitament för Banting att ta sin övervikt på ett större allvar än tidigare. Viktigare var att Harvey studerat Claude Bernards nya rön om leverfunktion och ämnesomsättning, vilka han nu försökte tillämpa på sina patienter.

Bantings bok blev en succé och såldes i tusentals exemplar. Han utdelade skriften gratis till vänner och bekanta eftersom ingen seriös tidning ville trycka den, vilket kanske berodde på följande kritiska uttalande: »Det tyckes mig  som om fetma inte vunnit  vederbörlig  förståelse hos läkarkåren och gemene man.«  Läkarkåren tyckte nämligen att Bantings bantningsråd är humbug. Skriften utkom i flera upplagor och översattes bl a till svenska av en doktor Edward Edholm (»Bantings kur mot korpulens«, tredje upplagan, Bonniers, 1880).

William Banting var en ovanlig bantare i det att han lyckades hålla sin vikt. Dietföreskrifterna var i stort sett följande: Minska på bröd, smör, mjölk, socker och potatis. Ät gärna fisk och kött men inte lax och fläsk. Undvik öl men ta gärna två glas rödvin till middagen och ibland som sängfösare en lättgrogg. De senare råden har väckt kritik, men helheten gav Banting ett önskat resultat. Sedan gäller det givetvis som alltid att iaktta måttlighet, uthållighet och regelbunden viktkontroll.
I sin bok beskriver Banting sitt förbättrade hälsotillstånd på följande sätt:”Jag har aldrig mått så bra på 20 år, midjemåttet har gått ner, jag kan gå ner för trapporna och upp utan besvär, sköta arbetet och mitt navelbråck ger mig inte längre några besvär. Synen är förbättrad liksom hörseln.”  I det här fallet inträffade det anmärkningsvärt att hörseln förbättrades. Doktor Harvey ,som var öronläkare, lyckades tydligen behandla ett fall av hörselnedsättning med viktreduktion!